Efter 25 år hittade Karin Lundhgren tillbaka till staffliet igen. Nu älskar hon varje stund hon får i skapandets värld.
KALMAR ,
Karin Lundhgren hittade tillbaka till måleriet efter 25 år. Nu trivs hon med att stå på sin inglasade balkong och måla tavlor.
FOTO: ANDERS JOHANSSON
FAKTA
Karin Lundhgren
Familj: Barnen Ebba 20, Saga 18 och Johannes 14. Särbo med Ivar.
Bor: I lägenhet i Kalmar.
Gör: Jobbar på universitetsledningens kansli med Linnéuniversitetets övergripande planering, uppföljning och utveckling.
Ålder: 50 år.
Intressen: Måleri, skönlitteratur och annan kulturkonsumtion, segling, resor och yoga .
Karin Lundhgren har just nu sin första offentliga utställning på Akademikrogen i Kalmar. Men det är här, hemma på den inglasade balkongen och framför sitt staffli, som hon mår allra bäst. I det perfekta ljuset på balkongen får det hon vill berätta sin början.
– Jag kan verkligen längta efter att få komma hem och måla. Det blir ett uppdämt behov och en del annat får stryka på foten, som städning till exempel.
När Karin Lundhgren var liten älskade hon att måla och teckna. Hon och hennes syskon ritade jämt, så att måleri skulle bli ett intresse i framtiden föll sig naturligt. Som 25-åring bestämde hon sig för att ge konsten en chans och gick en ettårig konstutbildning. Hon tog examen i konstvetenskap, men hamnade i universitetsvärlden i stället för i konstens och bestämde sig för att lägga måleriet på hyllan. Men behovet av att vara kreativ har alltid funnits.
– Jag sydde Barbiekläder och jag sydde 1700-talskläder, men jag ville ju inte ha några sådana kläder egentligen, det var ju skapandet som var kul!
När hennes särbo, som är konstnär och lärare i design, för ett år sedan skulle ut i naturen för att måla följde Karin Lundhgren med och började lite försiktigt måla igen.
– Det var väldigt lätt eftersom han hade alla grejerna jag behövde, men den första målningen jag gjorde blev inte särskilt bra.
När hon gjorde sin andra kom regnet och plötsligt hände någon med akrylmålningen framför henne.
– Jag fick hjälp av naturen med regnet och då lossnade det! Jag förstod att det inte behöver vara så perfekt. Det fick det att lossna för mig. Tänk på små barn när de målar, de är fria från att det ska vara likt det de målar och fint. Nästa målning gjorde jag med en bilskrapa, skrattar hon. Efter det blev hon som besatt och numera ägnar hon varenda liten ledig stund åt måleri.
– Det är resa och det sker en utveckling hela tiden. Det är väldigt spännande.
Karin Lundhgren målar mycket efter fotografier, gärna människor och porträtt, och tycker om att jobba med kontrastfärger och ljus.– Om jag ser saker jag vill berätta om tar jag en bild mobilen, men jag vill inte vara för bunden till bilden heller. Det som är kul är ju att man kan skruva till det, att det finns en stor valfrihet. För henne är konst kommunikation och hon vill gärna visa andra vad hon målar.
– Jag tänker alltid på bilder och på bildernas språk. För mig skulle det vara helt meningslöst att inte ställa ut. Jag vill ha en dialog. Man blir glad när någon säger att de blir berörda av bilden jag gjort
I sitt arbete på Linnéuniversitetet är hon den analytiska och logiska – framför sitt staffli kommer en annan sida av henne fram.
– Det här är en annan sida av mig som behöver komma till uttryck. Jag har det analytiska och logiska på jobbet. Här får jag form och mystik. Det handlar om att bli en hel människa och att få berätta och visa, det är nog det viktigaste för mig, jag vill delge andra det jag ser. Hon tycker att det är viktigt att vi människor gör roliga saker, att vi vågar släppa loss barnet inom oss lite oftare.
– Det är viktigt att man hittar sånt som gör en glad och inte bara stirrar sig blind på om det kan bli ett yrke eller en affärsverksamhet. Vi behöver ha roligt, leka och vara spontana.
Målandet och skapandet har på bara det här året kommit att bli en stor och mycket viktig del av Karin Lundhgrens liv.
– Det är som att hitta hem. Det här vill jag så mycket att det känns i hjärtat.
